Crohns sjukdom

Två år har gått.. två år har jag gått omkring och undrat vad det är för fel på mig. Mått dåligt, stundvis riktigt dåligt. Jag har skämts otroligt mycket, på grund av mina tarmar som inte fungerar normalt. Vissa stunder har jag inte kunnat leva normalt, och jag är alltid beroende av att det finns en toalett i närheten.

Jag tröttnade, på att må dåligt och på att skämmas. Och jag var rädd, jätterädd för att gå till sjukhuset och rädd för att det skulle vara något allvarligt fel på mig. Till slut vågade jag gå till sjukhuset, för ungefär en månad sen, läkaren som tog emot mig är underbar. Han startade genast en ordentlig utredning.

Någon vecka efter detta besök började jag få svårt att sitta och hade jätteont hela tiden. Jag upptäckte en knöl mellan skinkorna (hehe, lite komiskt men ändå) och var jätterädd för att det skulle vara cancer. Så jag hade jätteont, var orolig och rädd och bröt ihop totalt. I onsdags tog jag mig till sjukhuset, blev tillskriven antibiotika och fick en remiss till operation.

Idag var jag till läkaren igen han misstänker att knölen är en fistel, som är en biverkning på de besvär jag redan har. Och skrev ut en massa antibiotika och andra medel. Han stack mig med en nål i knölen och det gjorde sjuukt ont. Började gråta och tyckte lite synd om mig själv.

Sen satte vi oss ner och pratade och då berättade han att han misstänker och att mina prover tyder på att jag har crohns sjukdom (google it). Det är en kronisk sjukdom som i princip gör att mina tarmar inte fungerar normalt och att min kropp inte kan ta upp den näring den behöver (som jag förstått det). Det positiva är att det finns läkemedel som kan göra så att jag börjar må bättre. Diagnosen är ännu inte fastställd utan kommer högst troligen att bli det om en annan undersökning visar det, undersökningen är i slutet av maj om det inte kommer upp en ledig tid innan. Innan dess, på måndag den 9e, så ska jag operera bort knölen.

Fick beskedet, gick ut från sjukhuset, bröt ihop. Visste egentligen inte varför eftersom jag ändå är glad över att ha fått ett besked. Kände mig ensammast i världen när jag gick ensam i skogen och grät för mig själv och fick inte tag på någon.

Men nu är det faktiskt så att jag absolut inte är ensammast i världen. Jag har underbara människor i mitt liv som stöttar mig och finns där nu när det är jobbigt (och när det inte är jobbigt). Och framför allt, så accepterar de mig och tycker om mig precis som jag är. Med eller utan tarmsjukdomar, med eller utan knölar. I deras ögon är jag bra precis som jag är. Och vet ni, det tycker jag också!

Over and out!