We give up sometimes

Det är svårt att vara positiv just nu. Det är svårt att vara glad. Jag skulle egentligen bara vilja lägga mig ner och gråta, ge upp en smula. Jag vet vad jag måste göra för att bli bättre, men jag vet inte om den extremt lilla gnutta energi jag har kvar räcker till.

Det känns inte riktigt som att det finns någon som förstår, och det finns egentligen bara en person som jag kan prata med om det hela just nu. Och det är Jannika, och jag är så otroligt tacksam för att jag har henne.

Jag kan inte vara samma gamla Fia, jag måste hitta ett nytt jag. Och det är jävligt tufft kan jag lova er. Det är svårt och tungt att behöva förklara för folk att jag inte kan göra saker jag gjort förut, att jag inte kan vara eller orkar vara den jag varit tidigare. Att jag helt enkelt inte orkar med mitt eget liv. Och det är svårt och tungt att försöka leva det ändå med ett leende på läpparna.

Det känns som att jag inte riktigt kommer någonstans idag. Som att jag är fast i en enda stor bubbla av rädsla, smärta och ångest. Jag vet att morgondagen antagligen kommer att kännas bättre. Jag har återbesök på sjukhuset i morgon också och får förhoppningsvis min diagnos. Jag ska även fråga om jag får prata med en dietist.

Jag vet att den här känslan kommer att gå över, och jag vet att jag är för envis för att ge upp. Men idag är helt enkelt inte en bra dag, inte bara på grund av allt kring sjukdomen, utan på grund av att jag också börjar tvivla på vissa människor runt omkring mig. Vissa vill helt enkelt inte ens försöka förstå, och det gör det jävligt svårt för mig att umgås med dem/den/det.

Det är mycket som är tungt just nu.