Johanna och jag steg upp ungefär samtidigt, och vi konstaterade båda två att vi kände oss lite bakis. Inte helt rättvist eftersom vi båda var nyktra igår och låg hemma i soffan och kikade på film.
Nu är det plugg som gäller för hela slanten fram tills vi ska iväg och träna. Sedan slänga ihop lite middag (lax! nom nom) och efter det ska vi koka ihop snuskigt goda kanelbullar, enligt det sensationella recept som madde hade hittat.
Sen kommer förhoppningsvis Sara hem någon gång i kväll.
Sen kan jag ju lätt säga att gårdagen har satt igång lite tankar hos mig. En klump i magen som inte riktigt vill gå bort. Hur lyckligt lottad jag är som har alla mina kära vid liv och nära mig. Hur mycket dessa personer betyder för mig, hur otroligt stolt jag är över mina kära. Hur ledsen jag är över dem jag förlorat, som jag aldrig kommer få bra kontakt med igen.
Ta hand om varandra, gör allt ni kan för att reparera skador som skett. Uppmuntra varandra. Finns där även när det är svårt. Älska. Du vet aldrig när livet tar bort någonting som du håller kärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar