Jag har tänkt på en sak. Rätt mycket faktiskt. Och det är det här med att ingen duger längre. I höstas så var jag nöjd med mig själv, mer ofta än sällan. Nu har det blivit tvärtom. Nu är jag missnöjd med mig själv mer ofta än sällan.
I höstas sa jag gärna vad jag gillade med mig själv. Och det kom oftast upp då andra påpekade sådant som de inte gillade med sig själv. Det var ju liksom då samtalet kom på tal. Så klart blev dessa personer inte så muntra.
Någonstans där på vägen slutade jag nämna saker som jag gillade med mig själv. Med rädsla för att trampa någon på tårna. Med rädsla för att göra någon arg eller irriterad, för jag gillar inte när folk är irriterade på mig.
Men varför är det så egentligen? Att man gärna får tycka om sig själv, så länge man inte säger det högt?
1 kommentar:
Grejen är kanske att man får säga det högt, så länge ingen lyssnar! (Och det inte är en arbetsintervju förstås) (:
Skicka en kommentar