Komboliv delux

Ibland dyker det upp tankar i min skalle om både det ena och det andra, jag antar att era skallar fungerar ungefär likadant. I dag har jag funderat på mitt komboliv och hur det har utvecklat mig som person.

Mitt rum vid inflyttningen i augusti.


Jag, Sara och Johanna har bott ihop i sex månader nu. I början möttes vi av en hel del "oj, hur ska det gå?", "klarar tjejer verkligen av att bo ihop?" osv. Och jag svarade alltid med ett glatt "jo då, det går hur bra som helst!". För det gjorde det ju, i början. I början hade vi regler och rutiner, vi hjälptes åt med allt och tog väldigt mycket hänsyn till varandra. Vi kompromissade så att alla skulle vara nöjda.

Johanna och Jag i september.



Efter ett tag blev vi lata. Reglerna och rutinerna tog ingen fasta vid lika mycket längre. Ibland drog Johanna det tyngsta lasset i hushållet, ibland jag och ibland Sara. Vi mötte motgångar på andra plan, som tog energi och ork. Vi hade olika åsikter och ibland grälade vi. Ibland kunde vi inte lösa våra konflikter. Smekmånaden tog slut.

Nu får jag det att framstå som att allt var tungt och jobbigt, och det var tungt och jobbigt, men långtifrån ALLT var det. För det mesta hade vi det bra och roligt tillsammans. Vi bara insåg att allt inte var en dans på rosor.

Men dansa gjorde vi ändå.


Nu är vi fortfarande lika lata med reglerna och rutinerna, för vi behöver inte hålla hårt vid dem längre. Vi pratar, diskuterar och kompromissar. Ibland är vi bra på det och ibland sämre. För det mesta har vi det hur bra som helst ihop. Vi skuttar inte omkring och har kuddkrig varje dag, det är inte en rosa-fluffig värld där alla är på strålande humör jämt, men vi har jävligt kul ihop ändå. Vi intervjuar varandra med morötter, vi sjunger och dansar i köket, vi slår varandra med purjolökar, eller så sitter vi i varsin soffa tysta i flera timmar, fullt fokuserade på vårt eget.

Och dessa sex månader har varit enormt utvecklande för mig. Jag har fått en ny bild av relationer, hur man behöver arbeta med dem och hur viktigt det är att prata och berätta hur man känner. Jag har lärt mig hur det är att bo ihop med andra, som inte är ens familj där rutinerna kommit från modersmjölken. Jag tror att mina erfarenheter från detta kommer hjälpa mig rätt mycket i framtida relationer, jag har annars gett upp väldigt lätt. Motgångar får mig att ge upp. Här har jag inte kunnat ge upp, utan verkligen behövt kämpa och försöka hitta en lösning.

Oavsett hur jobbigt vi har det, eller hur bra vi har det, så älskar jag mitt kombo-liv!