För ett tag sen kände jag mig stressad. Stressad över att skolan snart är slut. Över att det är mindre än ett år kvar. Stressad över att jag måste flytta hem inom ett år. Stressad över att jag inte träffat någon. Stressad över att jag kanske träffar någon i Sverige innan jag flyttat hem. Stressad över att lämna mina vänner. Stressad över att jag kanske inte hittar lika bra vänner på Åland*. Stressad.
Tills jag insåg att jag faktiskt inte nödvändigtvis behöver flytta hem när skolan är slut. Jag kan stanna kvar här om det känns bäst så i Januari. Och om jag vill flytta hem, så går ju faktiskt det också. Och vad skönt det är nu i efterhand. Att veta att jag inte behöver bestämma mig just nu. Jag kan med gott samvete låta det som händer i mitt liv hända. Träffar jag någon här i Sverige så kan jag stanna här. Träffar jag någon hemma på ön så kan jag flytta hem. Vill jag inte lämna mina vänner här i Sverige så stannar jag kvar. Om jag däremot vill flytta hem så finns de alltid kvar, och jag kan åka och hälsa på dem.
Nu är jag inte stressad längre. Jag är så där glad som alla borde få vara, och då är jag inte ens kär i någon! Silly me som trodde att man bara kunde vara jätteglad om man har en pojkvän.
*Jag har fina vänner på Åland. Men inte särskilt många. Min närmsta kompis hemma flyttar dessutom därifrån i höst (känn dig träffad Meli).
2 kommentarer:
Du kan ju flytta till göteborg WINK WINK ;)
Ja, jag vet ju precis vad du menar. Jag har ju dock en åsikt till i mitt liv som måste lyssnas på, och det är simon. Vill han flytta hem, så gör ju jag med det, vill inte han flytta hem så får jag överväga att inte göra det jag heller. Men man ska följa sitt hjärta! :)
Skicka en kommentar