Saker jag vill göra och beslut som måste tas

Innan sommaren var jag så trött på allting, jag orkade inte planera någonting alls nästan. Det märks att jag fått vila mycket i sommar, eftersom jag nu igen börjar planera saker. Sådant som jag vill göra eller vill fixa. Jag vill exempelvis fixa tavlor till mitt rum, helst av egna fotografier. Men jag har däremot tagit ett beslut nu gällande hösten, som jag länge gått och grubblat på, men nu är beslutet taget. Jag kommer hoppa av sexmästeriet i höst, eftersom min hälsa fortfarande inte är på topp, och hur mycket jag än vill göra och fixa så finns inte riktigt orken där. Jag måste börja prioritera och skolan kommer faktiskt först i det fallet. Men that's life, jag har haft jävligt kul och det känns bra att veta att någon kommer ta min plats och få känna av den glädjen som sexet gett mig.

Utslagen

Jag vet inte om det beror på all sol de senaste dagarna eller på att jag tränade lite hårdare igår (dvs inte hårt, men hårdare än normalt för mig) men jag är helt utslagen idag. Jag åkte till stan och fixade allt som skulle fixas, sen måste jag åka hem för jag kände mig konstig (typ törstig, yr och trött). Väl hemma så slängde jag i mig lite vatten och sen somnade jag. Jag är fortfarande trött, känner mig helt matt i kroppen.

Dessutom så vill inte min kropp bli bättre. Den vill verkligen inte. Det börjar bli lite tröttsamt. Det känns så konstigt att inte kunna lita på sin egen kropp, en konstant oro. Att ha fått vara på sjön utan problem har varit hur underbar som helst, men igår kunde det slutat illa om inte jag hade fått komma hem exakt då när jag kom hem.

Nåja, i morgon får jag träffa dietisten och förhoppningsvis så har hon något smart att säga.

Over and out.

Ta dig samman kvinna!

Fan alltså, nu höll jag på att falla ner i "tyck-synd-om-mig-själv"-gropen men tametusan jag vill inte dit mer.



Så nu tänker jag fortsätta att vara glad. Så det så.


=) <-- smileyface

Honey I'm coming home

Jag har nyss genomgått den mest plågsamma bussresa ever. Jag satt och hade jätte ont i magen i ungefär en timme. Det var inte trevligt. Och jag är rätt säker på att kursen som jag läser just nu inte kommer att gå särskilt bra. Men envis som jag är så tänker jag inte ge upp än, det är helt enkelt inte min stil.


Nu sitter jag på båten hem till mitt älskade Åland.

Den här eviga kampen med maten

Mat och min kropp är inte riktigt vänner just nu. Om jag äter lite, det vill säga knappt någonting under förmiddagen och eftermiddagen och sen en liten måltid till lunch. Då slipper jag magknip och är på rätt bra humör, men jag går ner i vikt så satan. Om jag äter mer mat, det vill säga lunch, middag och kanske något litet extra. Då får jag jätteont i magen, blir uppblåst och på dåligt humör. Men går åtminstone inte ner i vikt då.

Åh, dessa bekymmer.

På tal om vikt, jag har gått ner 7 kg på ett år. 3 av de kilona på den senaste månaden. Det märks så tydligt att jag inte mår så bra fysiskt, men psykiskt så är det finemang! Förutom magknipet då som retar mig lite.

Morr på magknip.

Jag gillar inte mat just nu

Det är en konstig period jag kommit in i. Jag har alltid älskat mat och har gärna ätit helt hela tiden. Men nu gillar jag inte att äta. För äter jag så måste jag gå på toaletten, och att gå på toaletten är jobbigt när man har ett öppet sår precis bredvid. Ingen mat betyder att jag går ner i vikt, vilket inte heller är särskilt bra.

Det är helt enkelt en dålig cirkel jag kommit in i just nu.

Ack så fel

Fick inte kolla HB, fick inte bli igensydd, blev inte av med dräneringsgrejen. Återbesök på fredag. Urk.

Sjukhuset

Idag ska jag till sjukhuset igen. För att kolla upp såret och antagligen sy igen det helt och hållet, hoppas jag. Sen ska jag be dem kolla mitt HB på grund av de yrselattacker jag fått de senaste dagarna.

Ja, det känns lite som att sjukhuset är mitt andra hem. Haha.

Dagen efter

Det rullar framåt, i vanlig ordning. Jag har ont i dag fortfarande, speciellt då jag ska sitta (därför ligger jag mest ner, eller står upp). Men med lite värkmedicin så går det mesta.

Jag var uttråkad och är envis så jag vägrade ligga hemma idag igen. Därför tog jag en kort promenad i morse, för att se hur ont det gjorde. Sedan åkte jag till stan köpte nya p-piller, gick till butiken och köpte jordgubbar och battery, traskade långsamt till stadshusbacken och chillade där. Jag behövde inte vara ensam så länge innan Ronnie dök upp och höll mig sällskap, sen åkte vi till ångbåtsbryggan och slappade i solen med Carl, Tony och Ann-Sofi.

Då var det över

Jag upptäckte nyss ett bitmärke på min hand. Från när de skar i mig och jag bet för att inte bryta ihop. Nu har jag ont och är ledsen. Jag vill inte riktigt vara med längre.

D-day

Snart är det dags för mig att åka till sjukhuset igen. Knölen ska bort, med det försvinner förhoppningsvis smärtan och då kan jag börja sitta normalt igen. Jag borde vara up and running ganska direkt efter ingreppet, är det tänkt. Men jag är nervööös. Om jag mår bra och inte har allt för ont efteråt då tänker jag åka och köpa kameran. Punkt slut.

Det handlar inte om hur man har det, utan om hur man tar det

Jag kan välja att se på morgondagen som ytterligare en jobbig process i att bli frisk/friskare - eller så kan jag se på morgondagen som dagen jag får en ny kamera.

Jag kan se sista helgen i maj som en helg då jag måste genomgå en jävligt jobbig undersökning, samt att dagarna före undersökningen också kommer vara riktigt jobbiga - eller så kan jag se helgen som den helg jag får träffa Jannika igen och annan släkt. Då jag får ha en av de viktigaste personerna i mitt liv vid min sida, det vill säga. Det jobbiga kommer bli mycket enklare.



True friendsship never ends.

Right in this moment

så har jag bedövat min rumpa med en gel som inte vill torka. Så nu måste jag springa omkring som en forntida människa hemma, med endast ett skynke (handduk) kring höfterna.

Jag tog lite värkmedicin också för säkerhetsskull. Varför allt detta kanske ni undrar? Och då kan jag glatt meddela att min knöl (läs: fistel) börjar bli större igen och därför börjar börjar det göra ont igen = fröken Sofia kan inte sitta. Min kommentar "jag skiter i vilket bara jag får ligga" börjar bli aktuell igen.

Men (!) förhoppningsvis så kan jag med hjälp av bedövningen och värkmedicinen samt antibiotika och andra tabletter sitta idag, lite åtminstone, så jag kan åka och kolla på ny kamera (yeee) och fika med diverse fina personer. Sen är det inte många dagar innan I will kill the knöööl! Eller jag och jag, innan jag ligger på operationsbordet och Tora kills the knöööl.

Awesome!

En massa borden

Trött, jag är trött hela tiden. Jag försöker att inte visa det så tydligt utåt, men när jag kommer hem och lägger mig ner på soffan så kommer jag inte därifrån. Återigen så har jag en hel hög av saker som jag borde göra men let's face it, det viktigaste borde't som jag har just nu är ändå att ta hand om mig själv.

Så jag tänker vila tills jag fått lite mer energi.

Min läkare ringde idag också. Nu ska jag byta ut en av mina antibiotika sorter mot en annan, som jag ska hämta från apoteket i morgon. Nu är det fyra dagar kvar tills operationen.

Jag är lite nervös.

Herrsittning

Nu hoppas jag innerligt att ingen kille som ska gå på herrsittningen i kväll läser detta inlägg, och om ni gör det. Screw you!

08.04 Nu glömde jag bort vad jag skulle skriva....

08.05 ... och nu kom jag på det igen.

Hur som helst. Mitt mission idag är att inte svälla upp som en ballong, som jag gör varje dag efter att jag har ätit. Ibland tycker jag att det är lite lustigt att inte fler tror att jag är gravid ibland, för jag ser verkligen gravid ut när min mage goes pooof I want to be big now!

Det är mitt mission eftersom jag ska servera på herrsittningen i kväll (middag för endast herrar) och jag vill gärna inte se gravid ut.

Jag ser detta tillfälle som bra träning för mig att öva på att vara hungrig, eftersom jag ändå i slutet av maj måste svälta mig en helg pga en undersökning som måste göras. Övning here I come!

God morgon förresten, jag skulle plugga men misslyckades brutalt!

Bild kavalkad!

Här har vi då alltså mitt roliga medicinskåp just nu. Två olika sorters antibiotika, p-piller, multivitamintabletter, lokalbedövande medel och lactophilus (ett pulver som ska vara bra för magen när man tar antibiotika).


Och nedan följer resultatet av en rätt händelselös dag hemma. Men! Hör och häpna, jag har faktiskt tvättat idag!




Nu ska jag gå och rita smiley-faces på fönstret.


Puss och kram!

Jag sitter fast!

Min röv har nog klistrats fast i soffan på något vis, eller så är min hjärna allmänt ur bruk och ordern "stig upp" fungerar inte.

Jag är hungrig och min lägenhet luktar popcorn, lukten gör mig lite illamående. Jag borde ta ut soporna, boka tvättid och handla. Jag borde äta. Men jag orkar inte stiga upp, är helt utmattad.

Kanske jag bara helt enkelt övar på att vara hungrig så att jag är van till sista helgen i maj då jag i princip inte får äta någonting.

En dag i taget

Jag får verkligen ta en dag i taget just nu märker jag. Jag har så mycket tankar som pendlar, allt från positiva till negativa.

Det är så svårt för folk att förstå, och det är som att många tycker att det är värre att jag har en knöl i arslet och att jag måste opereras för det. Men herregud, en operation och sen är den borta, big deal! Det värsta för mig är att veta att jag möjligtvis har en sjukdom som jag kommer att behöva leva med för resten av livet, som gör det lättare för såna här komplikationer att uppstå. Att jag måste käka medicin för att må bra. Det tycker jag att är det värsta.

Sen vet jag att jag inte heller kan förvänta mig att folk ska förstå. Det är inte lätt att förstå en situation man själv inte är i, och det är inte som att man då tar reda på fakta kring det. Och så fort jag nämner att det finns mediciner då "är det ju inte så farligt". Den kommentaren får mig att känna mig dum som tycker att det är "farligt" (fast for your information så känner jag mig inte så dum så länge, och sen börjar jag i stället tycka att folk är dumma som säger så).

Hur som helst, det jag har lärt mig är att det verkligen är svårt att bemöta och bli bemött på rätt sätt i svåra situationer. Jag har lärt mig att man måste ha ett enormt tålamod och förståelse för andra, både som personen i den svåra krisen och som personer som bemöter folk. Men jag vet, jag vet verkligen att folk menar väl. Men ibland blir det så jäkla fel.

Crohns sjukdom

Två år har gått.. två år har jag gått omkring och undrat vad det är för fel på mig. Mått dåligt, stundvis riktigt dåligt. Jag har skämts otroligt mycket, på grund av mina tarmar som inte fungerar normalt. Vissa stunder har jag inte kunnat leva normalt, och jag är alltid beroende av att det finns en toalett i närheten.

Jag tröttnade, på att må dåligt och på att skämmas. Och jag var rädd, jätterädd för att gå till sjukhuset och rädd för att det skulle vara något allvarligt fel på mig. Till slut vågade jag gå till sjukhuset, för ungefär en månad sen, läkaren som tog emot mig är underbar. Han startade genast en ordentlig utredning.

Någon vecka efter detta besök började jag få svårt att sitta och hade jätteont hela tiden. Jag upptäckte en knöl mellan skinkorna (hehe, lite komiskt men ändå) och var jätterädd för att det skulle vara cancer. Så jag hade jätteont, var orolig och rädd och bröt ihop totalt. I onsdags tog jag mig till sjukhuset, blev tillskriven antibiotika och fick en remiss till operation.

Idag var jag till läkaren igen han misstänker att knölen är en fistel, som är en biverkning på de besvär jag redan har. Och skrev ut en massa antibiotika och andra medel. Han stack mig med en nål i knölen och det gjorde sjuukt ont. Började gråta och tyckte lite synd om mig själv.

Sen satte vi oss ner och pratade och då berättade han att han misstänker och att mina prover tyder på att jag har crohns sjukdom (google it). Det är en kronisk sjukdom som i princip gör att mina tarmar inte fungerar normalt och att min kropp inte kan ta upp den näring den behöver (som jag förstått det). Det positiva är att det finns läkemedel som kan göra så att jag börjar må bättre. Diagnosen är ännu inte fastställd utan kommer högst troligen att bli det om en annan undersökning visar det, undersökningen är i slutet av maj om det inte kommer upp en ledig tid innan. Innan dess, på måndag den 9e, så ska jag operera bort knölen.

Fick beskedet, gick ut från sjukhuset, bröt ihop. Visste egentligen inte varför eftersom jag ändå är glad över att ha fått ett besked. Kände mig ensammast i världen när jag gick ensam i skogen och grät för mig själv och fick inte tag på någon.

Men nu är det faktiskt så att jag absolut inte är ensammast i världen. Jag har underbara människor i mitt liv som stöttar mig och finns där nu när det är jobbigt (och när det inte är jobbigt). Och framför allt, så accepterar de mig och tycker om mig precis som jag är. Med eller utan tarmsjukdomar, med eller utan knölar. I deras ögon är jag bra precis som jag är. Och vet ni, det tycker jag också!

Over and out!

Farbror doktorn

Snart ska jag iväg till farbror doktorn. Igen. Snart kommer sjukhuset kännas som mitt andra hem, men så blir det när man har icke fungerande tarmar och bölder i arslet (antingen en varböld eller en fistel), skitkul (haha vitsigt av mig!).

Jag måste säga att jag verkligen känner mig frisk när jag har en hög med kallelser från sjukhuset och recept. Men ibland mår man inte bra och då är det så. Jag upplever att det är väldigt mycket skam kring sånt här (jag har själv känt så) och det är sjukt jobbigt. Så nu tänker jag skjuta all skam åt sidan! Länge leve jag för jag är bäst oavsett vad för fel det är på mig.