Av allt som jag varit med om den här månaden så är nog det här det värsta hittills. Jag försöker att låta bli att tänka på det. Men sen är det alltid någonting som påminner om beslutet som känns så fel. Jag bryter ihop om och om igen, jag håller om mig själv för det känns som att jag håller på att gå i bitar. Ibland ser jag inte vad jag gör för det är för mycket tårar i vägen.
Det finns inget upp eller ner, inget rätt eller fel. Det bara är så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar