Linköping

Det började som ett skämt på fyllan, men slutade som en genomförd resa, och är nu ett fint minne som jag kan plocka fram ur min mentala minnesbank. Att resan genomfördes med en tjej som ligger på samma nivå humormässigt som jag gjorde inte saken sämre heller. Allt vi gjorde sågs som ett äventyr, och allting var en utmaning.

Vi tog tillvara på varenda stund, till och med vår 10 minuter långa väntetid i Norrköping gjorde vi till ett äventyr där vi besökte en park. Bara så att vi kunde säga att vi varit i Norrköping, och inte endast stått på tågstationen.

Under fredagen umgicks vi med andra studenter, rockade loss och fattade ett par dåliga beslut. Festen i sig var ingen höjdare, men det var ingen dålig fest heller. Det hände inget speciellt men vi var glada och nöjda ändå, så att säga. Vi träffade Calle, en söt 91:a som såg ut som en högstadieelev. Vi berättade för honom hur han såg ut som en pojkbandpojke och hur 12-åringar kommer skrika efter honom. Det uppskattades kanske inte lika mycket som vi hade tänkt oss. Men vi adopterade Calle som vår skyddsling i varje fall, och vi gav honom varsin puss på kinden när han var ledsen, och sen gjorde vi honom glad igen. RÄDDA CALLE blev vårt motto.

"Jag mår bra så länge jag får ligga still här" sa Annika. Strax efter knuffade jag ner henne från madrassen.

Lördagen började jag med att terrorisera Annika, och hennes bror också. De var väldigt bakis, och jag var väldigt glad och sprallig. I tre timmar låg jag och skrattade åt det ena och det andra tillsammans med Annika, som led av bakisvärk och miniångest. Till slut tröttnade jag på att ligga still och hotade med att bita henne och peta på henne tills hon steg upp. Vi vandrade iväg till butiken efter något som skulle råda bot på bakisheten. Först gick vi vilse, och sen mötte vi en gubbe som hjälpte oss att gå i takt. Vi skulle köpa chips, dipp och huvudvärkstabletter. Men vi kom hem med chips, dipp, fläskfilé, potatis, grönsaker och juice. Men inga huvudvärkstabletter. Eftermiddagen spenderade vi framför en film.

Vi vandrade omkring i Linköping ett tag. Vi hittade Olof Palmes plats.

På kvällen, när vi blivit sugna på mer äventyr, drog vi oss ner på stan. Och vi hittade dit, utan att gå vilse, vilket var en bra prestation. Vi började med att dricka varsin chailatte medan vi lyssnade på en mycket arg man. Sedan skulle vi försöka hitta till de barer som Annikas bror visat för mig. Tyvärr hade jag ju glömt att hänga med i samtalet, så vi fick gå omkring tills vi hittade rätt. Vi slog oss ner på Harrys efter mycket om och men, och påbörjade vår spontana pubrunda. Den första utmaningen var att lära mig att dricka öl. Sedan fortsatte kvällen på det sättet. Vi hoppade mellan olika pubar, utförde olika utmaningar och tog kort med en massa personer som vi inte kände. Vi hände med en kille i klänning, hittade Marshall, berättade för folk att de var snygga och hängde med en kanin. På vägen hem rullade vi nerför en backe, för att vi ville.Vi förväntade oss att vi skulle vara ensamma när vi kom tillbaka, men Annikas bror var hemma och sov väldigt sött. Vi fick alltså tystna mitt i vår diskussion om allt och försöka komma på ett ställe där vi kunde prata. Vi tog med oss fläskfilé, potatis, chips med mera in till hans badrum och hade en liten fika på badrumsgolvet. Sen efter det så gick vi och lade oss och sov sött vi också.

Killen i klänning, killens bror (bakgrunden) (som gav oss väldigt mycket komplimanger) samt italienaren Mario, som egentligen heter Robin. Som lärde oss att säga full anka på italienska. Det låter ungefär så här: Obrigana paprika

Ett litet klädbyte

Random person som introducerades oss för...

..MARSHALL!

"har du sett en kanin gå förbi här?" frågade jag en kille. Han såg på som som om jag vore korkad, sen hittade vi kaninen.

Vi fick låna en hatt

Och umgås med snygga människor

Hänga med finklädda personer

Muntra upp finklädda personer som tappat bort sina respektive finklädda personer

Backrullning

På söndagen skulle vi åka hem tidigt, men det blev ju inte så. Så vi hände i olika parker, åt glass och solade hela eftermiddagen. Sen var det bara att hoppa på tåget och åka hemåt, vilket var med sorgblandad glädje. Helgen i Linköping var väldigt underhållande och utvecklande, dessutom är det en väldigt fin stad. Om jag får som jag vill så kommer det bli fler sådana här helger, minisemestrar med mycket humor och fina minnen.